telia

Det har väl inte direkt flutit på sedan vi skaffade telia. Egentligen borde dom vara överlyckliga, stolta och jublande över att vi i kollektivet Villa Vida Vy valt deras bolag.
Egentligen.

Det tog som sagt några veckor innan våra två digitalboxar satt på plats och fungerade. När vi haft boxarna några veckor lyckligt ovetandes kom ett brev från telia.
"Hej, det är fel på era boxar och vi har nu skickat nya som ni ska hämta ut på posten."
Vi sprang genast dit fulla av förväntan när avin anlänt i brevlådan. Vi gjorde direkt den läskiga upptäckten att vi bara fått en box. Paniken var nära.
Hanna ringde till telia för att kolla vilken av boxarna det var fel på så vi inte skulle byta fel box i onödan. Hon slussades runt till fem olika människor. Tillslut hörde jag henne säga: "Ja men lovar du mig att nästa person kan hjälpa mig då för jag orkar inte prata med fler folk nu!" När hon dragit historien och frågan för den sista personen hör jag henne säga:
"Varför skulle jag hitta på det??" 
I tragiken var det ändå så komiskt att jag skrattar än.

Två veckor senare kom ett nytt brev:
"Hej, det är fel på era boxar och vi har nu skickat nya som ni ska hämta ut på posten."
Vi kollade på varandra och tog ett gemensamt beslut att göra: ingenting.

Igår kom ett nytt brev:
"Hej, roligt att ni valt telia. Ni har beställt tv, telefoni och bredband. Inom kort kommer digitalboxar på posten samt intruktion för installation. Hoppas ni kommer vara nöjda med telia."

Yeah, right!
Ännu läskigare är att jag känner på mig att det inte är över än..


klart eller kaos?

Tid är lika med noll.
Varje dag efter jobbet blir det den lilla korta vanliga svängen till:
K-Rauta
Ekholms
Bygg-Max
Ikea
Media Markt
Beijer
Konradssons Kakel
and so on
Tar aldrig slut.
Aldrig. 

I övrigt har vi fortfarande ingen telefon.
Nu hatar vi telia.
Det är underbart att konstant prata i mobiltelefon och därmed bli ruinerad och få hjärncancer på grund av all strålning.

Badrumslennart har börjat.
Men det är liksom inte så mycket mer än så.
Varje dag är spänningen olidlig. Jag menar har han varit där eller har han inte. Jag intalar alltid mig själv att han inte varit där för det känns mest troligt.
Självbevarelsedrift liksom.
Mina tjejkompisar kommer hit nästa fredag och vi har en liten vadslagning.
Klart eller kaos? 
Den som gissar rätt vinner en dumlepåse.

Vi eldade i öppna spisen i helgen.
Slutsats: Vi är inga scouter.
Det bolmade in rök så det blev som en dimma i hela vardagsrummet.
Nu luktar allt lägereld igen.
Härligt!

RSS 2.0