nostalgi
Nostalgi. Minnen.
Hur var det egentligen förr. Var det bättre eller var det sämre.
Fokus på bättre, oftast.
Var det så att man var lycklig hela tiden eller kommer man bara ihåg de där fantastiska små glimtarna av lycka man upplevt.
Kanske är det bra. Kanske är det meningen.
Jag minns den fantastiska familjetrion på Skillinggatan. Enligt grannen så hade jag förr stora planer på att skriva en bok om alla uppsåt. Minns inte detta. Hade nog blivit en fantastisk bok.
Jag kommer ihåg när pappa skulle öppna garageporten och fjädern hakade tag i hans skjorta. Han följde med hela porten upp och blev hängandes två meter upp i luften, sprattlades. Efter fem minuter gav det tunna skjorttyget vika och han föll rakt ned i asfalten. Hans kusin skrattade så han nästan kissade på sig.
Jag kommer ihåg när pappa var ansvarig hemma. Då rev vi ut allt i hela huset, hoppade från garagetaket och rökte cigarr. I samma veva bröt sig grannbarnen in hos sig själva via en altandörr och eldade upp storebrors frimärkssamling. De tyckte även att det hade varit bättre med en extra dörr i källaren och högg därför en med en yxa. De högg så långt som till teglet. Var inte så populärt.
Jag kommer ihåg när mamma gjorde en Lill Lindfors och tappade kjolen inne hos sin chef samt vid champagnen på systembolaget. Hon gick även på fel flyg en gång. De fick hålla flygen på Kastrup medan mamma kördes med blåljus.
Jag kommer ihåg när vi var ute och seglade med grannfamiljen och glömde storebror på en skärgårdsö. Vi upptäckte efter ett tag att han var borta när vi såg en liten figur hoppa runt bland stenarna i fjärran. Flummigt, en aning.
Jag kommer ihåg att vi alltid skulle leka Sound Of Music och gjorde egna musicalversioner med kostymer och allt. A skulle alltid vara Gretl trots att han var kille. Han tyckte nämligen att han hade samma fina lockar i håret som hon.
Jag kommer ihåg när syster och pappa höll på att elda upp hela huset när de skulle göra julskinka. En bordtablett hade sugit sig fast under plåten. Vi såg en kontur av pappa mitt i den svarta röken skrikandes: -Vi måste uuuuuuut! Sprang ut i snön på strumpor, rädda för våra liv. Fick spruta textiltvätt i hela huset i veckor efteråt.
Jag kommer ihåg alla somrar i Aspdalen. Klädbadet. Spik. Bomb. Avklockningscermonin.
Små glimtar av lycka. Små ögonblick man minns.
Glädje.
Kanske är det egentligen det som är lycka - att tänka tillbaka och minnas små fantastiska ögonblick. Ögonblick när man skrattade så man fick ont i kindbenen.
När det bubblade i själen.
Hur var det egentligen förr. Var det bättre eller var det sämre.
Fokus på bättre, oftast.
Var det så att man var lycklig hela tiden eller kommer man bara ihåg de där fantastiska små glimtarna av lycka man upplevt.
Kanske är det bra. Kanske är det meningen.
Jag minns den fantastiska familjetrion på Skillinggatan. Enligt grannen så hade jag förr stora planer på att skriva en bok om alla uppsåt. Minns inte detta. Hade nog blivit en fantastisk bok.
Jag kommer ihåg när pappa skulle öppna garageporten och fjädern hakade tag i hans skjorta. Han följde med hela porten upp och blev hängandes två meter upp i luften, sprattlades. Efter fem minuter gav det tunna skjorttyget vika och han föll rakt ned i asfalten. Hans kusin skrattade så han nästan kissade på sig.
Jag kommer ihåg när pappa var ansvarig hemma. Då rev vi ut allt i hela huset, hoppade från garagetaket och rökte cigarr. I samma veva bröt sig grannbarnen in hos sig själva via en altandörr och eldade upp storebrors frimärkssamling. De tyckte även att det hade varit bättre med en extra dörr i källaren och högg därför en med en yxa. De högg så långt som till teglet. Var inte så populärt.
Jag kommer ihåg när mamma gjorde en Lill Lindfors och tappade kjolen inne hos sin chef samt vid champagnen på systembolaget. Hon gick även på fel flyg en gång. De fick hålla flygen på Kastrup medan mamma kördes med blåljus.
Jag kommer ihåg när vi var ute och seglade med grannfamiljen och glömde storebror på en skärgårdsö. Vi upptäckte efter ett tag att han var borta när vi såg en liten figur hoppa runt bland stenarna i fjärran. Flummigt, en aning.
Jag kommer ihåg att vi alltid skulle leka Sound Of Music och gjorde egna musicalversioner med kostymer och allt. A skulle alltid vara Gretl trots att han var kille. Han tyckte nämligen att han hade samma fina lockar i håret som hon.
Jag kommer ihåg när syster och pappa höll på att elda upp hela huset när de skulle göra julskinka. En bordtablett hade sugit sig fast under plåten. Vi såg en kontur av pappa mitt i den svarta röken skrikandes: -Vi måste uuuuuuut! Sprang ut i snön på strumpor, rädda för våra liv. Fick spruta textiltvätt i hela huset i veckor efteråt.
Jag kommer ihåg alla somrar i Aspdalen. Klädbadet. Spik. Bomb. Avklockningscermonin.
Små glimtar av lycka. Små ögonblick man minns.
Glädje.
Kanske är det egentligen det som är lycka - att tänka tillbaka och minnas små fantastiska ögonblick. Ögonblick när man skrattade så man fick ont i kindbenen.
När det bubblade i själen.
Kommentarer
Postat av: Syster Camilla
Nu har jag läst! Intressanta tankar...! Jag menar allvar, mycket intressanta funderingar om livet, sånt gillar jag. Bla. det om att musik bör ha en själ. Typ som med vår vän Winnerbäck... det är bra. Läser igen.
Trackback
