kryckolin

Vad händer i livet. Kommer man någonstans. 
Går man framåt. Går man bakåt. Står man och stampar.
Blir man någonsin nöjd.
Någon. Någonsin.

Lycka i max tre månader var det, sedan tar det stopp. Det går inte längre, vem man än är eller vad man än råkar ut för. Efter tre månader blir alla deprimerade, arga, frustrerade, olyckliga och ser allmänt ledsamma ut med mungiporna nedåt. Vet inte om det är sant. Troligtvis. Troligtvis har väl den där professorn forskat och gjort någon fin fantastisk avhandling. Antagligen har han också rätt. Vet inte om det känns så upplyftande. Kan det inte vara olika. Måste alla bryta ihop efter tre månader. Måste det verkligen vara så. Kan jag inte få ha hopp.
Inte ens lite hopp.

Undra om man någonsin kommer att känna sig tillfredsställd med sitt liv.
Tänk om man vid hög ålder kommer att slappna av och tänka tillbaka på allt bra man gjort.
Allt fantastiskt man åstadkommit.
Alla relationer man tagit vara på. 
Allt man fått se och uppleva.
Alla fantastiska människor man fått träffa.
Allt man lärt sig och allt man lärt ut. 
Kärleken man njutit av.
Kärleken man tagit vara på.
Frestelserna.
Skratten. Tårarna.

Att man kommer påminna sig själv om att i det liv som just passerat blev det lilla det stora.
Mer än man tidigare förstod.