varför
Varför undrar man varför hela tiden. Varför?
Varför känner jag. Varför kan det inte bara få vara plant, lugnt, inga vågor, stilla, avslappnat.
Att känna, dåligt omen. Inte alltid, men troligtvis.
Tänk om det vore annorlunda. Varför bestämmer man inte själv. Eller gör man kanske det fast jag inte har fattat. Jag kanske är lite trög. Trögare än andra. Inte så smart. Antagligen. Snart sugit ut insidan. Snart är det tomt. Ihåligt.
Varför känner jag mig som Reinfelt. Är det bra eller dåligt. Känns inte helt stabilt att jämföra sig själv med en politiker. Men det är såklart väldigt svårt att vara politiker. Man kan aldrig göra alla nöjda även om man vill. Man kan defenitivt inte vara omtyckt av alla och man blir totalt granskad varje minut. Något att sträva efter. Kanske inte. Ändå vill man ju dit. Är det någon form av självplågeri. Det kan inte bli perfekt och bra. Det är dömt att misslyckas.
Varför känner jag mig som Meredith Grey. Dömd. Antagligen.
Men självplågeri är eftertraktat. Verkar vara nya innegrejen. Speciellt i mitt liv, i mina kretsar. Tortera med känslor så man blir helt matt och utkramad. Tillslut finns inget kvar inuti.
Ihåligt som sagt. Själen kanske har gett sig ut på vift. Kanske är den uppe i taket och stirrar ned på mig. Undrar när jag ska förstå. Ska jag sätta tillbaka pusselbitarna igen eller ska jag fortsätta plocka bort dom. Plockar man bort för många blir det svårare att hitta vart dom ska sitta igen när man ska sätta tillbaka dom. Speciellt om det är många bitar.
Men allvarligt, är det nåt att sträva efter? Tydligen så verkar min hjärna inte riktigt fatta att känslotortyr är ute.
Jag menar, vad hände med Pollak? Jag menar allvar. Skärpning. Ge Pollak ett par glasögon och en snabbgenomgång i orientering så han kan hitta tillbaka till mig.
Jag saknar honom.
Varför känner jag. Varför kan det inte bara få vara plant, lugnt, inga vågor, stilla, avslappnat.
Att känna, dåligt omen. Inte alltid, men troligtvis.
Tänk om det vore annorlunda. Varför bestämmer man inte själv. Eller gör man kanske det fast jag inte har fattat. Jag kanske är lite trög. Trögare än andra. Inte så smart. Antagligen. Snart sugit ut insidan. Snart är det tomt. Ihåligt.
Varför känner jag mig som Reinfelt. Är det bra eller dåligt. Känns inte helt stabilt att jämföra sig själv med en politiker. Men det är såklart väldigt svårt att vara politiker. Man kan aldrig göra alla nöjda även om man vill. Man kan defenitivt inte vara omtyckt av alla och man blir totalt granskad varje minut. Något att sträva efter. Kanske inte. Ändå vill man ju dit. Är det någon form av självplågeri. Det kan inte bli perfekt och bra. Det är dömt att misslyckas.
Varför känner jag mig som Meredith Grey. Dömd. Antagligen.
Men självplågeri är eftertraktat. Verkar vara nya innegrejen. Speciellt i mitt liv, i mina kretsar. Tortera med känslor så man blir helt matt och utkramad. Tillslut finns inget kvar inuti.
Ihåligt som sagt. Själen kanske har gett sig ut på vift. Kanske är den uppe i taket och stirrar ned på mig. Undrar när jag ska förstå. Ska jag sätta tillbaka pusselbitarna igen eller ska jag fortsätta plocka bort dom. Plockar man bort för många blir det svårare att hitta vart dom ska sitta igen när man ska sätta tillbaka dom. Speciellt om det är många bitar.
Men allvarligt, är det nåt att sträva efter? Tydligen så verkar min hjärna inte riktigt fatta att känslotortyr är ute.
Jag menar, vad hände med Pollak? Jag menar allvar. Skärpning. Ge Pollak ett par glasögon och en snabbgenomgång i orientering så han kan hitta tillbaka till mig.
Jag saknar honom.
Kommentarer
Postat av: Maria
Det va djuuupt av dig Meredith..
Trackback
