skalbaggeskal
Lyssnade på Blåjeans. Texten passade in otroligt bra helt plötsligt.
Träffade mig. Hårt. Som ett skott. Aj. Träffad igen. Blåmärke.
Kanske var det ett moln
i dina ögon blev himlen grå
Mina ser i syne
för det är väl inte en tår
Himlen är blå
Dina ögon krymper som blåjeans
Mina ögon svider
dom har torkat båda två...
Kanske var det en dröm
Kanske är min hjärna tumlad & tömd
Urblekt & tvättad
annars hade jag aldrig glömt
Kanske har jag ett skal
Ett hårt oigenomträngligt skalbaggeskal
av urvuxna kläder
Ett litet barn som når till tak...
Varför får jag inte på mig dina blåjeans?
Det kan man verkligen undra..
Tror förresten inte att att jag har något oigenomträngligt skalbaggeskal i alla avseenden. Jag önskar mig hårdare hud i födelsedagspresent. Går det att ordna så snabbt? Drygt en månad kvar. Hård hud som en sköldpadda vill jag ha.
Varför vill vissa tränga igenom så hårt som skott. Som att man hackar med en yxa allt vad man har, medan andra inte alls vill försöka.
Varför är det fel personer som tar sig in?
Man får visst aldrig som man vill.
Eller blir det som man egentligen vill, fast man inte vet att man vill det.
Kanske lär man sig med tiden.
Kanske hårdnar skalet.
Kanske kommer till och med dom man vill ska komma in att ta fram yxan till slut.
Det är verkligen inte svårt att ta sig in om man vill. Egentligen är det ganska lätt.
Yxa behövs inte. På mig räcker det med en liten fjäder så går det hål. Har mycket tunn hud och extremt skört skal.
Kanske tror folk att det krävs yxa, kanske därför inte alla försöker.
Kanske därför en del tar i så hårt?
mörker
Det var helt kolmörkt här hemma. Jag slog i foten två gånger. Har ont fortfarande och knölen är helt svullen på höger sida. Lite levande ljus hade vi alltså men det hjälpte ju inte.
Jag såg ingenting. Det var dessutom helt kolmörkt på dass. Fick treva sig fram.
M och jag kände oss som två pensionärer där vi gick och spanade i fönstren för att se vilka grannar som var med. Vi hittade nio defenitiva. Gubben var en av dom. Imponerande.
I övrigt var det lite oklart, det kan ha varit fler. M blev förbannad för att han hade tänkt ta med en kikare hem hit i julas. Gjorde inte detta eftersom han då hade tänkt att han aldrig skulle få någon användning för den. Inte kunde man då vetat att vi tre månader senare skulle förvandlats till två spioner. Det är precis som farmor. Hon påstår att hon går omkring på kvällarna och spionerar på grannarna medan hon dricker vin och pratar engelska för sig själv:
"Look, there is Mr Svensson. He hasn't gone to bed yet."
Likheten är slående.
Låg igår kväll på vardagsrumsgolvet och lyssnade på musik. Försökte fundera över livet men det gick inget vidare. Trots att funderingarna inte blev som jag tänkte så är i alla fall min musik helt fantastisk. M tycker att det är lite överdrivet att kalla det min musik eftersom jag bara har gjort en lista på spotify. Men ändå. Min eller inte min musik, fantastisk är den i alla fall.
Idag var jag på 30-årsfirande. Var sent ute som vanligt. Kom på när jag åkt en bit att jag glömt presenten och fick tvärvända och köra tillbaka hem igen med andan i halsen. Parkerade bilen och sprang ur. När jag kom bakom bilen så blev jag överkörd. Hade glömt att lägga i handbromsen och bilen for iväg bakåt. Innan min hjärna kopplade så ställde jag mig där bak och tryckte med all min kraft, som att jag för hand skulle hålla emot. Det fungerade ju givetvis inte och jag fick slita upp dörren och lyckade med nöd och näppe kasta mig in i bilen och dra i handbromsen. Det är lugnt, jag lever än.
För övrigt har jag läst ut min bok och är nu halvägs in i nästa.
Hjärnan är tillbaka.
dylan
Det känns plötsligt lite frånvarande. M påstår nämligen att teven absolut inte får släckas ned. Det är tydligen fotboll.. Jag är givetvis helt upprymd av glädje. Får inte missas, det är tydligen vårens mest spännande match. Hurra vad jag är glad!
Vi har anlitat Lennart. En snubbe som ska renovera vårt badrum när vi är i USA. Det närmar sig nu. Har varit och kollat på blandrare idag på K-Rauta, i en timma.. Tillslut känner jag bara att: Alla blir bra, ta en bara! Vem orkar hålla på.. Ärligt talat. Varenda liten grej ska väljas ut. Snart drömmer jag om kakel och handfat. Låt det bara bli klart någon gång.
Världens dyraste diamant har blivit stulen. 60 miljoner.. Hur kan en sak som man inte kan använda till någonting vara så dyr? Man kan verkligen inte ha den till nåt, brevpress på sin höjd. Man kanske kan hacka smulor med den, eller möra kött. Ni vet när man lägger nåt i en handduk och klubbar med all sin kraft.
Näe allvarligt talat, vad ska man ha den till? Sätta ut den i solen och kolla på när solens strålar reflekteras i den? Kan kanske dom 60 miljinerna användas till något bättre. Kanske är det så.
Bob Dylan igår då. M var givetvis i eld och lågor som vanligt. Mötte gamla polare där som också var lika upprymda som han. Först kändes Woodstockfeelingen långt borta. Alla satt snällt på sina platser. Några enstaka flummade ut. På scenen var det som att kolla på en stillbild. Men efter ett tag körde i alla fall basisten lite höftjuck och Dylan själv började rocka loss. För honom var det troligtvis världens sexdans. Han talade till och med några meningar.
Det tog sig sedan och mot slutet av konserten var det rena rama 70-tals kravallerna. Vi givetvis mitt i. Klarade oss helskinnade. Det är lugnt.
läckage
Tänk att det kan vara så enkelt ibland. Ibland. Ibland, man kan ibland.
Kom på ett annat fantastiskt minne när morfar och farmor var barnvakt åt mig och min syster. Diskmaskinen gick sönder och började då spruta vatten över hela köksgolvet. Mycket vatten. Morfar kollade ned på golvet där vattnet kom rinnande och sa:
-Åh fan, det kommer en massa vatten här. Sen satte han bara upp fötterna på en pall.
Farmor slängde i alla fall ut 40 frottéhanddukar över hela köksgolvet innan dom fortsatte att lösa korsord i lugn och ro. Vattnet fortsatte spruta så jag sprang tillslut in till grannen som hjälpte oss att stänga av huvudkranen.
Vi fick efter detta renovera hela källaren eftersom det regnat genom taket. Renovering som pågick i månader. Var föga populärt hos mina föräldrar.
Slutsats: Det spelar ingen roll vad jag tänker på. Hela tiden när jag tänker tillbaka på mitt liv så känner jag lycka. Även de händelser som förr var jobbiga och tråkiga har idag blivit roliga och intressanta. En smart vän till mig sa: Tänk längre fram i livet när vi tänker tillbaka på den tiden vi har nu. Kanske kan det vara så att vi bara kommer att minnas det roliga, fina, fantastiska och intressanta. Antagligen kommer det att vara så. Jag hoppas det. Synd bara att man inte kan se det finaste fina hela tiden nu när man lever i nuet.
Egentligen är det nuet som man ska fokusera på.
Att det ska vara så svårt att förstå.
Ps, är inte längre lika stolt över att pappa tagit i hand med påven, det verkar som det har spårat ur där nere i Vatikanen. Spårat ur big time. Spårat ur så mycket att det är svårt att sätta ihop spåret igen.
Speciellt hos mig.
Hos mig kommer nog alltid hjulet gå en bit utanför. Gnissla liksom.
dammallergi
Hjärnan är redo. Jag tror verkligen det. Måste prova i alla fall. Har fortfarande inte läst en sida sen sist. Jag vet att det har gått flera veckor. Jag vet.
Jag har dessutom lånat den boken som jag en gång i tiden började med. Som jag nog antagligen började med för flera veckor sedan, kanske även månader. Det är för dåligt. Men ibland är det nog så. Svårt när hjärnan inte vill koppla av. Svårt när man bara tänker på annat hela tiden. Egentligen så finns det otroligt mycket böcker här hemma som jag vill läsa.
Massor. Mängder.
Jag håller alla tummar att jag ska klara det utan att först sitta och meditera till fågelkvitter. Jag får så mycket kramp i kroppen och träsmak i baken då. Ont i senor och muskler.
Breath in.. Breath out..
Dammsugaren har gett upp. Det är inte så att dammsugarpåsen är full, det har jag kollat.
Jag vet ju några andra, inga namn nämnda, som gick och köpte en ny dammsugare för att den gamla sög dåligt..
Nu kan vi inte dammsuga någonting. Inte en smula. Sist jag dammsög så fick M stå och hålla sladden i ett visst läge hela tiden. Lagom tröttsamt. Men nu kommer det inte ett ljud från maskinen, dödstyst. Inte ett enda sug. Det kan vara så att dammsugaren har varit sönder ett tag nu. Det kan vara så att vi då inte har dammsugit på ganska länge. Det kan vara så. Städade i och för sig inte så mycket innan heller, men jag får för mig att min dammallergi eskalerar otroligt nu. Troligtvis är det väl likadant som innan. Medicinerar vid behov. Det är lugnt.
I övrigt så laddar vi givetvis inför Earth Hour på lördag. Så gör troligtvis även resten av svenska befolkningen. Eller.
Stearinljus inköpta. Kuddar fluffade. Filtar framme. Kanske kan det bli en vattenpipa under tiden när vi sitter och tänker på miljön och på våra medmänniskor. Då räcker det med glödande kol. Ingen el. Kolet lyser upp lite med, perfekt. Bäst att ladda upp. Kommer troligtvis att vara kolsvart här i grannskapet.
nostalgi
Hur var det egentligen förr. Var det bättre eller var det sämre.
Fokus på bättre, oftast.
Var det så att man var lycklig hela tiden eller kommer man bara ihåg de där fantastiska små glimtarna av lycka man upplevt.
Kanske är det bra. Kanske är det meningen.
Jag minns den fantastiska familjetrion på Skillinggatan. Enligt grannen så hade jag förr stora planer på att skriva en bok om alla uppsåt. Minns inte detta. Hade nog blivit en fantastisk bok.
Jag kommer ihåg när pappa skulle öppna garageporten och fjädern hakade tag i hans skjorta. Han följde med hela porten upp och blev hängandes två meter upp i luften, sprattlades. Efter fem minuter gav det tunna skjorttyget vika och han föll rakt ned i asfalten. Hans kusin skrattade så han nästan kissade på sig.
Jag kommer ihåg när pappa var ansvarig hemma. Då rev vi ut allt i hela huset, hoppade från garagetaket och rökte cigarr. I samma veva bröt sig grannbarnen in hos sig själva via en altandörr och eldade upp storebrors frimärkssamling. De tyckte även att det hade varit bättre med en extra dörr i källaren och högg därför en med en yxa. De högg så långt som till teglet. Var inte så populärt.
Jag kommer ihåg när mamma gjorde en Lill Lindfors och tappade kjolen inne hos sin chef samt vid champagnen på systembolaget. Hon gick även på fel flyg en gång. De fick hålla flygen på Kastrup medan mamma kördes med blåljus.
Jag kommer ihåg när vi var ute och seglade med grannfamiljen och glömde storebror på en skärgårdsö. Vi upptäckte efter ett tag att han var borta när vi såg en liten figur hoppa runt bland stenarna i fjärran. Flummigt, en aning.
Jag kommer ihåg att vi alltid skulle leka Sound Of Music och gjorde egna musicalversioner med kostymer och allt. A skulle alltid vara Gretl trots att han var kille. Han tyckte nämligen att han hade samma fina lockar i håret som hon.
Jag kommer ihåg när syster och pappa höll på att elda upp hela huset när de skulle göra julskinka. En bordtablett hade sugit sig fast under plåten. Vi såg en kontur av pappa mitt i den svarta röken skrikandes: -Vi måste uuuuuuut! Sprang ut i snön på strumpor, rädda för våra liv. Fick spruta textiltvätt i hela huset i veckor efteråt.
Jag kommer ihåg alla somrar i Aspdalen. Klädbadet. Spik. Bomb. Avklockningscermonin.
Små glimtar av lycka. Små ögonblick man minns.
Glädje.
Kanske är det egentligen det som är lycka - att tänka tillbaka och minnas små fantastiska ögonblick. Ögonblick när man skrattade så man fick ont i kindbenen.
När det bubblade i själen.
wabi sabi
Wabi Sabi - Den ödmjuka inredningsfilosofin. Oberoendet av materiella ting.
Fick en artikel av min kära syster som handlade om det. Det är nämligen hennes livsfilosofi och troligtvis en hint till mig. Hon får nämligen total andnöd när hon är här hemma på grund av alldeles för mycket pynt, kuddar, böcker och prylar.
"Wabi Sabi är inredningsfilosofin som väljer bort det materiella och istället väljer att relatera till naturen och verkligheten." Snäckor, sand, stenar och löv. Snäckor, sand, stenar och löv. Grus.
Ingenting varar, ingenting är färdigt, ingenting är perfekt...
Allt förändras, allt är perfekt precis så som det är just nu..
"Ska inte förväxlas med den mer röriga bohemska stilen där alla ytor i hemmet ska fyllas med diverse kuriosa." Bohem. Jag. Självklart. Känner mig träffad. Hårt. Mitt i prick.
Kanske har jag alldeles för mycket saker. Kanske stör dom mitt inre lugn, kanske inte.
Att ha det rörigt och att ha en massa överflödiga prylar drar tydligen ner energin.
Om jag ska följa Wabi Sabi så ska mitt hem enbart bestå av saker som jag använder, uppskattar, älskar och som är av betydelse för mig. Men, tänker jag efter så har jag här i mitt bohemska hem även mycket saker som är av stor betydelse.
Speciellt saker från förr. Saker från mitt tidigare liv.
Ett gammalt a-4 blad, gulnat och lite lätt skrynkligt där jag en gång i tiden skrivit en låttext.
Gamla skrivböcker från skolan, speciellt dom som heter "fri skrivning".
Teckningar och uppsatser.
Fotoalbum och gamla skolkataloger.
Böcker. Mycket böcker. Tyvärr många olästa böcker.
Mina gamla sång-, piano- och cellonoter.
Brev. Mängder med handskrivna brev.
Listan blir lång. Troligtvis alldeles för lång. För lång alldeles för lätt.
Tänker jag efter ytterligare så finns det visserligen lika mycket saker som inte har någon som helst betydelse för mig. Döda ting. Men lite pynt måste man få ha. Det skulle se tomt ut om jag bara hade gamla skrivböcker och noter på fönsterbrädorna. Eller är det så det ska vara kanske.
Böcker och noter. Snäckor, sand, stenar och löv..
Vet inte om Wabi Sabi är min nya livsstil. Antagligen inte. Det är tur att man är olika.
drömmar
Drömmar.
Vad har jag haft för drömmar i livet. Har någon egentligen blivit sann.
Min högsta dröm innan var egentligen att jobba på en teater. Tänk att få stå där på en scen och spela någon helt annan. Gå loss på alla kostymer och peruker. Det är fantastiskt.
När jag bodde i Norrköping och skulle söka till högskolan sa alla där att jag fick fyra yrken att välja mellan:
Skådespelare, konstnär, författare eller präst.
Sjuksköterska var alldeles för kvinnodominerat och inte alls någon utmaning fick jag höra.
Präst?
Jag hade nog inte riktigt den passionen. Kallet. Jag tycker det räcker med pappa.
Konstnär?
Jag tror nog att den passionen inte heller existerar. Måla kan väl i stort sett alla. Det räcker ju med att dra ett streck på ett ark så kallas det för kost.
Men ingenting för mig som yrke. Räcker som hobby.
Skådespelare och författare då?
Egentligen känner jag nog stor passion för båda.
Tillräckligt mycket för att göra det ett helt liv? Vet inte.
Att skriva är fantastiskt. Men det kanske skulle vara lite smått ensamt att sitta och skriva bok efter bok år ut och år in. Sitta ensam ute i någon liten stuga för att inte bli störd. Är min passion verkligen så stor. Det roliga försvinner lite när man måste skriva under press. Deadline som inte får missas. Press att skriva bra. Att boken ska passa många läsare. Jag vet inte, kanske skriver jag en bok en dag. Jag har i alla fall det som ett mål långt inne.
Skådespelare. Jag vet egentligen inte varför jag inte jobbar som det. Kanske för att jag inte är tillräckligt bra helt enkelt. Eller för att jag tror att jag inte är tillräckligt bra. Jag satsade aldrig. Jag fick aldrig veta. Kanske betyder det egentligen att min passion inte är tillräckligt stor. Jag kom in på en teater och musikal-linje efter gymnasiet men jag tackade nej för att jag inte fick några CSN-pengar. Jag var för ung. Hade jag börjat där hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Konstigt att tänka sig. Kanske inte hade varit något likt.
Undra hur det hade varit då.
varför
Varför känner jag. Varför kan det inte bara få vara plant, lugnt, inga vågor, stilla, avslappnat.
Att känna, dåligt omen. Inte alltid, men troligtvis.
Tänk om det vore annorlunda. Varför bestämmer man inte själv. Eller gör man kanske det fast jag inte har fattat. Jag kanske är lite trög. Trögare än andra. Inte så smart. Antagligen. Snart sugit ut insidan. Snart är det tomt. Ihåligt.
Varför känner jag mig som Reinfelt. Är det bra eller dåligt. Känns inte helt stabilt att jämföra sig själv med en politiker. Men det är såklart väldigt svårt att vara politiker. Man kan aldrig göra alla nöjda även om man vill. Man kan defenitivt inte vara omtyckt av alla och man blir totalt granskad varje minut. Något att sträva efter. Kanske inte. Ändå vill man ju dit. Är det någon form av självplågeri. Det kan inte bli perfekt och bra. Det är dömt att misslyckas.
Varför känner jag mig som Meredith Grey. Dömd. Antagligen.
Men självplågeri är eftertraktat. Verkar vara nya innegrejen. Speciellt i mitt liv, i mina kretsar. Tortera med känslor så man blir helt matt och utkramad. Tillslut finns inget kvar inuti.
Ihåligt som sagt. Själen kanske har gett sig ut på vift. Kanske är den uppe i taket och stirrar ned på mig. Undrar när jag ska förstå. Ska jag sätta tillbaka pusselbitarna igen eller ska jag fortsätta plocka bort dom. Plockar man bort för många blir det svårare att hitta vart dom ska sitta igen när man ska sätta tillbaka dom. Speciellt om det är många bitar.
Men allvarligt, är det nåt att sträva efter? Tydligen så verkar min hjärna inte riktigt fatta att känslotortyr är ute.
Jag menar, vad hände med Pollak? Jag menar allvar. Skärpning. Ge Pollak ett par glasögon och en snabbgenomgång i orientering så han kan hitta tillbaka till mig.
Jag saknar honom.
egentligen
Ibland på värdsliga saker och ibland på lite mer viktiga saker. Oftast håller jag mig tyvärr inom det värdsliga stadiet. Obetydelsefullt liksom. Kanske är det tur, egentligen.
Det vanligaste är nog egentligen att jag tänker på något värdsligt så mycket att jag tillslut har omformaterat det till något väldigt betydelsefullt. Egentligen var det bara något litet från början, en småsak.
Konsten att förstora är enorm. Verkligen.
Melodifestivalen i helgen. Jag kollade. Ja jag vet.. men vi hade ju gäster.
Jag tycker egentligen inte om melodifestivalen. Jag vet att jag är som en gammal gnälltant men jag förstår inte charmen med att göra musik för att man ska vinna en tävling. En person har komponerat musiken. En andra har skrivit texten. En tredje ska sedan framföra den totalt meningslösa texten med lätt discotouch iförd minimal skinnklädsel för att samla röster. Skinnklädsel gärna i pastellfärg.
Jag har sagt det förut och då blivit totalt ratad men: Jag tycker att musik ska ha själ. Den ska vara bra som den är, inte för att den ska passa in. Man ska skriva musik för att den betyder någonting. För att man vill uttrycka något. Framföra något från sitt innersta.
Som lyssnare ska man sedan kunna tolka det man hör. Som poesi. Tolka precis utifrån sin egen sinnesstämning, som den är för stunden.
Bli arg. Skratta. Gråta. Känna.
Egentligen förstår jag att man kan skilja på olika sorters musik och att den framförs i olika syften. Men egentligen så tycker jag bara om den musik som har själ.
Egentligen så är det så. Så det så.
Jag vet att jag är negativ. Jag vet att det är fantastiskt underhållade med melodifestival. Underhållande för alla familjer som sitter i TV-soffan på lördagskvällen. Bänkade med chipsskål och lördagsgodis framför sig. Tofflor på. Filt fram.
Egentligen så är jag även emot att titta på TV. Egentligen så tycker jag att det är trevligare att prata, umgås och göra saker tillsammans än att sitta och stirra på en skärm med rörlig bild. Nuförtiden visserligen färglagd (jag menar så man slipper stå där framme med nylonstrumpan som svärfar fick göra förr).
Är det inte trevligare att umgås. Är det inte trevligare att prata.
Egentligen.
(Nu har moster lovat lilla F att tävla om barnkläder. Ursäktar därför reklamen nedan.)
"Jag är med o tävlar om ett hemligt paket från Moonkids till ett värde
av 600kr hos Tant Ulrika. Tävla HÄR du oxå!"
systerhelg
Benen i behåll. Inget brutet. Det beror tyvärr inte på att jag dansade fantastiskt fint och graciöst i mina klackskor. Jag var nämligen på chefsutbildning som tog hela dagen och halva kvällen. Missade därför till min förskräckelse dansen. Nytt försök igen nästa vecka. Då får jag antagligen hålla tummarna ännu hårdare eftersom jag då vilat extra mycket.
I fredags kom syster M med familj. Hon hade med sig en påse noter som mamma gjort i ordning. Har redan börjat min fantastiska pianospelskarriär. Det går utomordentligt bra (undra om grannarna känner samma som jag). Det sitter i mer än man tror från förr, speciellt notläsandet. Lite ringrostig var jag allt men när jag väl kommit på hur det ska vara så flyter det på bra. Jag känner på mig att det inte dröjer länge nu innan mina instrument får nya strängar. Det är verkligen inom snar framtid. Alla instrument ska putsas upp. Det är dags.
Pappa har bestämt sig för att systerdotter F 2 1/2 år är ett musikgeni. Jag får nog nästan hålla med. Det första hon gjorde när de kommit innanför dörren nu var att sätta sig vid pianot. Där satt hon och bläddrade bland noterna och spelade och sjöng. Gitarren var även den mycket populär. Hennes favoritlåt är Lady Gagas pokerface. När vi spelar den så dansar min musikaliska systerdotter runt i hela vardagsrummet och sjunger "pokerfiiiis" för full hals. Hon har gjort en hel dans med steg. Mycket fin, jag är verkligen imponerad.
Har varit en skön helg. Mycket trevligt att ha famlijen på besök. Är tomt nu när dom har åkt. Tänk när dom kommer sen när vi bor i kollektivet med andra delen av familjen. Då blir det verkligen fullt hus. Det ser jag fram emot mycket.
På tal om kollekivet så har syster H och jag börjat spåna på namn. Något jordnära får det allt bli. När vi sedan bestämt oss tycker H att jag ska karva in namnet på en träbit som vi kan ha ovanför dörren. Alternativt så ska vi bränna en i terrakotta. Hon tycker nämligen att det förutom bibliotek och målarstudio även ska finnas en drejateljé och en ugn där man kan bränna terrakottafigurer. Jag är högst tveksam, men allt som gör att man kan frambringa sin estetiska förmåga är väl bra. Vi ska ha grönsaksodling i hela trädgården som jag nämnt tidigare. M har kommit på den briljanta idén att vi istället för närproducerat ska kalla det för härproducerat. Det kommer nog att ätas mycket härproducerad mat i kollektivet.
vitaminer i pillerform
Vi hade en hel vagn full men det enda som jag la ner var:
Välling, Kaffe, Mjölkpulver, 2 Mango, Smörmicropopcorn och en Risifrutti.
Det var det det enda jag ville ha. Det enda jag äter.
Lite lätt näringsfattigt kanske man skulle kunna säga.
Tur att det finns vitaminer i pillerform.
På jobbet innan var det även klacksko-provning. Jag har nämligen lånat av min kollega till salsan imorgon. Börjar tydligen bli allvar nu. Dans med höga klackar alltså. Jag får väl hålla tummarna att jag inte bryter benet. Det skulle ju inte förvåna mig. Säkert ingen annan heller som känner mig lite. Får hålla tummarna hårt.
inte sjuk
Apropå ingenting:
M: "Alltså är den här lägenheten din nu också eller? Blev den din när vi gifte oss? Jag menar innan så var den ju bara min."
Jag: "Vadå, är den din? Vad syftar du på egentligen?"
M: Näe, jag tänkte mest på om allt du äger också är mitt nu. Sitter och försöker komma på nåt av värde men det går inget vidare. Det enda jag kan komma på är cykeln. Visserligen måste man ju säga att den är i nyskick efter tre år för den är ju knappt använd. Kanske att man kan räkna den som en bonus"
Jag: "Jag ger upp."
Jag kan ju i alla fall glädja mig med att M gör otroligt dåliga köp när det gäller elektronisk aparatur. Speciellt mobiltelefoner. Hans senaste var totalt världelös och nu har den dessutom gett upp. Han har därför fått ta fram en tegelsten från -97 som han nu går omkring med. När han hör sin ringsignal på andras mobiler så har dom den för att det ska vara lite coolt, som retro. Vet inte hur coolt det egentligen är att ha den äkta varan.
I övrigt var jag sjuk halva dagen i söndags. Igen! Jag vet! Jag hade i alla fall bara tid med att vara sjuk halva söndagen, inte råd heller dessutom. Jag ordnade i och för sig så jag blev ledig igår så jag kunde vila lite. Lite.
Det betyder sortera tvätt, städa, diska, dona och grejja och samtidigt försöka att inte svimma.
Idag var det i alla fall slut på meseriet. Jag slängde in en tvätt kl 06 och åkte till jobbet. Jobbade över en timma och en kvart. Åkte hem i ilfart och sprang in för att ta ut den lite lätt mögliga tvätten och slänga in en ny. (Det var lugnt jag borstade av den lite bara och hängde upp den. Var mest M's kläder och han märker nog inget ändå.) Åkte efter det ned till stan samtidigt som jag pratade i mobil med M och sa att jag tyvärr inte hann åka till henne och äta kanelbullar idag. Mötte upp E och gick in på resebyrån och betalade samt hämtade ut biljetterna, inrikes och utrikes, till USA. Betalade även hyrbil i Florida samt hotellnatt i New York. Skönt att ha allt det klart! Nu har jag alla papper hemma. (Styrde givetvis upp lite andra grejjer med tjejkompisar medan jag väntade på resebyrån. Här låter man ingen tid gå förlorad minsann.) Efter det åkte jag hem igen för att fortsätta tvätta, diska och städa. Skönt att vara ute i verkligen!
Jag ska minsann aldrig bli sjuk! Det har jag inte ro till. Nu andas jag in total motståndskraft.
Breath in and out. In and out!
Ps, grattis till systerdotter B som idag firar sin första födelsedag!
piano
Hon ska ta med sig mina pianonoter, ja och några fler som jag ska låna av mamma och pappa. Det är dags att ta tag i årets mål. Jag ligger efter. Verkligen efter, det är ju långt in i Mars nu.
Jag ringde till pappa och berättade den glada nyheten om att jag tänker låna hans noter.
Pappa sa: "Låna? Det är samma sak som att jag aldrig får se dom igen.
Är det inte bättre att du kollar själv när du kommer hit nästa gång. Eller förresten, det går ju inte släppa in dig i notskåpet, då tar du ju med dig alltihop."
Antagligen har han rätt. Jag tror han känner mig rätt bra.
Vi får se. Jag ser fram emot detta nu i alla fall. Undra om grannarna och M känner samma passion som jag? Tur att jag inte börjat med saxofon som var ett mål en annan gång. Kanske skulle varit snäppet värre. Jag har ju fiol med, men den har saknat en sträng i flera år. Likaså girarren, e-stränglös sedan -01. Kanske är inte musik min passion egentligen. Kanske är mina stränglösa instrument och mitt ostämda piano ett tecken?
Jag väntar i alla fall med spänning på mina framsteg.
Jag kanske ska ta med i målen för detta året att sätta tillbaka strängar.
Nya fina, både på fiol och gitarr.
hink
Earth Hour.
Den 28 mars 2009 klockan 20.30-21.30 släcker miljontals människor ljuset i en manifestation för klimatet. Världen förenas i en enkel handling - att släcka ljuset under 1 timme.
Alla medvetna svenskar kommer givetvis att delta.
28e mars. En lördag. Undra om det är Melodifestivalen då eller något annat otroligt viktigt jippo som ej får missas. Ser fram emot hur alla ska sitta i mörker med tända stearinljus och tänka på sina medmänniskor. Nu har vi nedräkning till Earth Hour. Tre veckor kvar.
Har kommit ifrån mina välgörenhetskampanjer lite. Haft två månader av total slapphet.
Dags att dra igång nya projekt. Nu t.ex. så har Svenska Kyrkan en insamling så här i fastetider:
"Rent vatten är en mänsklig rättighet. Ändå dör ett barn var 15e sekund av brist på rent vatten.
Du kan göra något åt det!"
Jag har bidragit. Lite bara. Jag kan egentligen göra mer men jag har så många I-landsproblem och lever i total lyxfälla. Illa, illa är det. Men jag citerar mig själv: "det lilla blir det stora"
I det stora hela i alla fall.
Man kan starta privata insamlingar där man ska fylla tio-litershinkar med pengar. Jag vill. Jag vill, men det skulle se otroligt tomt ut i min hink. Kanske ligga några små ensamma sedlar längst ned i botten. Totalt eko i hinken.
Jag startade en kampanj på läkare utan gränser i höstas. Försökte engagera alla mina vänner och skickade ut 75 mail. När 6 veckor hade gått var jag fortfarande den enda som hade donerat ynka 50 kronor.
50 kronor som inte har någon som helst betydelse för oss.
50 kronor som kunde haft otroligt stor betydelse för någon annan.
Som sagt, "det lilla blir det stora"
För alla vänliga själar som läser detta så är sidan:
http://www.svenskakyrkan.se/vatten/
Glöm aldrig: Du blir inte fattig av att ge.
stampar jag?
Går man framåt. Går man bakåt. Står man och stampar.
Blir man någonsin nöjd.
Någon. Någonsin.
Lycka i max tre månader var det, sedan tar det stopp. Det går inte längre, vem man än är eller vad man än råkar ut för. Efter tre månader blir alla deprimerade, arga, frustrerade, olyckliga och ser allmänt ledsamma ut med mungiporna nedåt. Vet inte om det är sant. Troligtvis. Troligtvis har väl den där professorn forskat och gjort någon fin fantastisk avhandling. Antagligen har han också rätt. Vet inte om det känns så upplyftande. Kan det inte vara olika. Måste alla bryta ihop efter tre månader. Måste det verkligen vara så. Kan jag inte få ha hopp.
Inte ens lite hopp.
Undra om man någonsin kommer att känna sig tillfredsställd med sitt liv.
Tänk om man vid hög ålder kommer att slappna av och tänka tillbaka på allt bra man gjort.
Allt fantastiskt man åstadkommit.
Alla relationer man tagit vara på.
Allt man fått se och uppleva.
Alla fantastiska människor man fått träffa.
Allt man lärt sig och allt man lärt ut.
Kärleken man njutit av.
Kärleken man tagit vara på.
Frestelserna.
Skratten. Tårarna.
Att man kommer påminna sig själv om att i det liv som just passerat blev det lilla det stora.
Mer än man tidigare förstod.
böcker
Är det inte helt fantastiskt med böcker?
Speciellt lite äldre böcker. Lite slitna böcker. Böcker med historia. Lång historia.
Tänk ett riktigt gammalt bibliotek. Ett gammalt bibliotek som innehåller dammiga lite sönderrivna böcker där sidorna blivit vända hudratals gånger. Ett bibliotek som innehåller böcker fulla med noteringar, understrykningar och hundöron. Böcker som innehåller kvarglömda lappar och glittriga små bokmärken. Böcker där man kanske kan hitta ett personligt brev skrivet för länge länge sedan.
Ett gammalt bibliotek som innehåller böcker som haft stor betydelse för människor.
Böcker som fått många att försvinna bort.
Att drömma och reflektera. Att drömma sig bort, långt bort och glömma vardagen.
Den tråkiga vardagen.
Jag ska ha ett riktigt bibliotek. Ett bibliotek med sammetssoffa, kuddhörna och murriga tapeter. Det ska innehålla böcker från golv till tak med en stege som man kan skjuta fram och tillbaka. Precis så som det är på film. Man ska kunna hitta alla klassiska böcker i mitt bibliotek. Vilken som helst.
Mitt bibliotek ska inte innehålla någon struktur. Ingen bokstavsordning.
Det gör det hela betydligt mer spännande och intressant.
Första bästa bok ska vara en fantastisk bok.
Vem som än letar.
Någonstans måste man börja.
En början är alltid en början.
Vem har sagt att målet måste vara nära.
flyttfåglar
Sol igår som sagt. Var ute och promenerade. Vet inte om det var inbillning men det kändes till och med som att man blev lite varm av solen.
Jag längtar. Snart är det vår. Det är nära nu.
Värme. Ljus. Löv. Gräs. Blommor. Visserligen drar det även med sig kryp och spindlar men det får man ta. Det onda med det goda heter det väl.
Såg flyttfåglar. Tre v-formade gäng med en ledare i spetsen. Dom är på väg tillbaka. Flyttfåglar symboliserar en ny början.
Omstart.
Krafter tillbaka.
Det blir nog bara bättre och bättre nu. Förhoppningsvis på alla plan.
Var hos min bästa E igår. Lagade mat åt oss och åt tre sockerspeedade barn. Tre barn som tyckte att det var en fantastisk idé att göra hinderbana av hela huset. Höll på att slå ihjäl mej flera gånger om. Såg nästintill ljuset.
God mat blev det i alla fall. God mat och trevligt sällskap. Trevligt och mysigt som alltid. Satt och pratade länge, länge. Somnade till slut i soffan båda två.
När jag sedan kom hem hade M och T varit här hemma och totalt flummat ut. De hade druckit en del glas whisky och sedan skapat konst. Tänk att dom hade en sådan konstnärlig estetisk ådra. Målarstudion är nu i full gång kan man säga för nu ligger det tavlor på tork i hela biblioteket. Tavlor, penslar, färg och ihopknölat kladdigt tidningspapper.
Utrymmet har därmed minskat. Känns som att rummet har krympt.
Undra om det fortfarande finns plats för 500 tygpåsar? Kanske är jag räddad.
